Samhällsekonomi

1,HEM,

AKTUELLT 2023jc,kz,Lg, 2024cz

Publicering av information om en eller flera idéer för att omöjliggöra både för mig själv eller någon annan att göra anspråk på att den längre uppfyller nyhetskravet.

Version 0,2023-jc:

OBSERVERA att det är helt fritt att använda följande inlägg //: som mer går att se som en kreativ virrpannas (med stor tuppkam) inlägg i det makroekonomiska samhällssamtalet. Eller som en känd kompositör lär ha sagt om en mindre känd kollegas alster att det var alldels för bra för låta bli att knycka.

Så var så god och ta för er! Detta är tänkt som en parallell till patentprofylax! Dvs. termen för ett förfarande där man genom att publicera information om en idé omöjliggör både för sig själv och någon annan att patentera den som en uppfinning genom att idén upphör att längre uppfylla nyhetskravet för en uppfinning, lite fritt efter Wikipedia.

Aktuellt: Krona eller Euro:

Egentligen är alla transaktioner som sker i en specifik valuta att räkna som publik sektor, dvs offentlig sektor. Den gängse benämningen privat visavi offentlig sektor är en språklig tankekonstruktion.

Om vi kan enas om att vi har en gemensam sektor med olika grader av arbetsspecialisering så betyder det att om transaktionerna sker med ett gemensamt betalningsmedel, säg SEK, så är detta att räkna som vår offentliga sektor. Det är en allvarlig missuppfattning att verksamheter är till för deras ägare. Verksamheter är till för sina avnämare. Om en verksamhet kan utveckla produktionsmöjligheterna bättre än andra är det ju möjligt att andra kan lära och på så sätt utvecklas hela samhället åt bättre levnadsförhållanden. Fler verksamheter kan överföras till fria timmar. Vad vi nu vill använda dessa till.

Tidigare förberedde sig riksbanken för en avveckling i det fall Sverige skulle gått med i EMU-samarbetet och lämnat kronan

Ett helt nytt grepp vore att behålla Kronan och slå ihop Skatteverket med Riksbanken.

Alltså allt tal om räntor och inflation skulle på det sättet elimineras eftersom alla transaktioner skulle gå via skatteverket/ riksbanken. Vi har ju alla redan ett skattekonto hos Skatteverket och många använder redan betalkort av olika slag och utför transaktioner redan via olika betaltjänster.

Fast varför skänka bort denna källa av nytta till intäkter till olika aktörer när det ju är riksbanken som har monopol på att utge betalmedlet/ transaktionsmedlet SEK.

Det praktiska är att vi skulle kunna avskaffa skatter när en transaktionsavgift för transaktioner i just SEK kan regleras utifrån ekonomisk aktivitet; dvs. antalet nytillsatta produktionstimmar.

I det moderna samhället är det ju vi själva som capita med våra hjärnor som med vår långt drivna arbetsspecialisering med vårt kunnande är de nya "ladorna". Hela föreställningen om att spara i "i goda tider" är ett gravt missförstånd. Allt som finns av oss uppbyggt och producerat förfaller och måste underhållas med olika intervall eller byggas nytt eller byggas om. Vår folkmängd är rätt lika oavsett konjunkturcykler. Och det går aldrig att till kommande år spara icke-utförda nytillsatta produktionstimmar. Och vi kan alla bidra med nytillsatta produktionstimmar.

Vi kan se vårt samhälle som en sorts allmänning. Där även olika sektorer i sig är allmänningar. Ellinor Ostrom har undersökt fungerande allmänningar och om något så borde ju marknaden, eller marknaderna vara en allmänning. Hon undersökte de kriterier som förenade de allmänningar som visade sig kunna fungera över tid.

Det innbär också att fonder och avkastning och räntor i SEK ju ändå tas ur de nytillsatta produktionstimmarnas betalningsmedelstransaktioner under räkenskaps och redovisningsperioden.

Så att beskatta fastigheter eller arv utan att de är inkopplade till nytillsatta produktionstimmar.är analytiskt ett slag i luften. Visst går det att sälja som second hand och i befintligt skick. Fast vem klarar att ta emot som gåva ett stort hus, utan att få intäkter till underhåll att bibehålla det. Vilka dolda fel, radon, kvicklera, förgiftad mark eller husbock eller mögelskador, osv. osv. finns att ta hänsyn till?

Även den som ägeer en stor fastighet måste ju bekosta slitage och underhåll. Bara nytillsatta produktionstimmars betalningsvärde/ transaktionsvärde/ som förmår producera nytillsatt bruksvärde/ bruksnytta/ gör detta möjligt, annars så behöver innehavaren dra in betalningsmedel genom utarrendering/ uthyrning/ där alltså någon annan behöver utföra nytillsatta produktionstimmar för att få tillgång till skydd mot väder eller andra behov.

2023-kg

Det går att jämföra med bostadslånen. De som är skuldsatta genom boendelån måste ju själva utföra nytillsatta produktionstimmar. Där krävs ränta eller amorteringar för att betala av lånen som den kalkylöverenskommelse dvs. förhandlingsillusion som används fast huset ofta redan är byggt, och de lån som beviljas enbart är krediter i konton på banken. Visserligen mot säkerheter; fast i Sverige är det så inrättat att om värderingen och marknadspriset sjunker så vid en försöljning är det "husägaren" som ska stå för risken. Trots att fastighetsbeståndet på makronivå är en tillgång som det gäller att hålla i skick.  Detta är närmast helt frikopplat från de insättningar, det sparande, som olika personer kan göra i en bank.

Visst kan olika aktörer specialiserade på olika funktioner fortsättningsvis ha en uppgift att bedöma krediter i SEK till olika ändamål med en marknadsallokering av hur vi vill och kan utföra våra årliga nytillsättningsbara produktionstimmar.

Att observera är att Riks-Skatte-Banken aldrig kan gå i konkurs eftersom dess tillgångar är våra gemensamma möjliga årliga nytillsättningsbara produktionstimmar. Och beroende på import och export med att bevilja eller erhålla krediter till andra valutahållare så har vi möjlighet att balansera vårt utbyte med omvärlden i andra valutor förklarat av Lars Calmfors i DN 2023-10-03.

Så talet om skräpvaluta eller andra nedsättade benämningar handlar snarare om en bristande förståelse för de grundläggade makroekonomiska sambanden och hur de hanteras.

Vi slipper att alla att begära att få ett eget konto på Riksbanken vilket ju de banker har som har tillstånd att bedriva bankverksamhet. Där kvittas fordringar mot fordringar via kontona på Riksbankens. Det "lilla" problemet är "bara" att med så stora banker som vi har så kan mycket av transaktionerna ske helt inom en enda enskild banks kontosystem. Det betyder att dessa transaktioner visserligen hanteras i valutan SEK, fast att de först synas när det blir stora obalanser.

Med ett eget konto för varje innevånare kan dessa obalander direkt ses i Riks-skatte-bankens kontosystem.

Så för att sammanfatta så kan vi lösa flera uppgifter samtidigt: Konjunkturcykler, arbetslöshet, pensioner, bidrag, och försäkringar.  För vi kan som arbetsspecialiserade "lador" vidareutbilda oss när produktionsmöjligheterna utecklas vidare så att behovet av nytillsatta produktionstimmar per år rent av kan minska. Något som sker ständigt. Tydligt ser vi det hos de som programmerar. Knappt finns en version av en applikation klar så finns redan ytterligare uppslag till förättringar.  Eller att våra fria timmar, alltså de vi spenderar till annat än att förbättra våra levnadsförhållanden som exvis bättre bostäder istället kan ägnas åt flera nya "pyramider" och katedraler.

Förebyggande hälsovård eller sockerdrypande smaskiga godispåsar.

Appropå det senare så går det faktiskt att äta varierat och hälsobringande utan att ens behöva skala, bara skölja direkt ur jorden:

Blomkål, Broccoli, Dill, Fänkål, Jordärtskocka, Kålrot, Morötter, Potatis, Rädisor, Rättika, Rödbeta, Rödkål, Stjälkselleri, Vitkål,

Inom hälsovård går det ständigt att förbättra våra betingelser. Energisparande åtgärder kan göra att vi kan nöja oss med en bråkdel av nuvarande energibehov.

Vi kan blanda småskaligt och storskaligt. Även själva lärandet och förståelsen går att utveckla.

Tänk ett barn som lär sig att läsa och heter Alice. De flesta bokstäver vi möter i all text är små bokstäver. När alice lärt sig att känna igen a och kan hon ta vilken text som helst och peka ut sin första bokstav som a. Sen kan hon efter någon eller några dagar lära sig l som nästa bokstav och snart kommer barnet själv att undra över övriga bokstäver i sitt namn och har då redan efter en tid en personlig anknytning till några av alfabetets bokstäver. Livslångt. Det är som att lära sig att cykla med en springcyckel - först lära balans med styrning sen med pedaler och trampa. Eller lära simma med uppblåsbara manschetter. Sen gradvis släppa ut allt mer luft.  

.. ..

OBSERVERA att det är helt fritt att använda ovanstående text som mer går att se som en virrpannas inlägg i det makroekonomiska samhällssamtalet.

 ://

 

Nedan följer huvudtemat för denna hemsida.

2022aa,bf,cq,eg,eo,gd,jz,jå,ks, lf, 2023 dj,hu

Som världens folkmängd är vi fördelade över olika regioner, och världsdelar och för att vi objektivt ska kunna jämföra våra levnadsförhållanden finns det objektiva måttet medellivslängd (eller lifetime expectacy at birth) som till skillnad från normativa mått har gällt från forntid till nutid. För att idag göra jämförelser så kan vi som riktvärde ta 10 000 personer för en minsta population för att få med  årskullar från 60 till 99+.

Vi beöver även för intertemporala jämförelser beakta att Sverige har bestått av olika landområden, som ingått eller utgått under seklernas gång.  

Det en hög medelålder eller medellivslängd kan säga oss är hur pass väl det sammanhang som exempelvis vi själva ingår i, förmår att reproducera och bibehålla oss som släkte. Enligt uppskattningar är det mer än 200 000 år sedan som vi med talet, språket, sången, dansen, och bruk av redskap har besuttit de produktionsmöjligheter som vi anser inbegriper att vara en människa.  200 000 år anses vara en genetiskt kort tidrymd så om vi tänker oss att placera ett litet barn från dåtiden i ett nutida sammanhang så skulle skillnaden eller variationen vara som i ett nutida modernt samhälle.

Det som kan skilja olika parallella samhällen åt är hur vi förmått att utveckla våra produktionsmöjligheter, lokalt, regionalt, kontinentalt och globalt.

Vi kan dela in våra årliga runt 8765 levnadstimmar som dygnsgenomsnitt om vardera 24 timmar till tre olika nivåer:

<<<

Nivå 1: Våra subsistenstimmar per dygn  eller år som vi ägnar åt själva våra fysiologiska behov av rörelse, näring, vila, sömn; och som direkt påverkar medellivslängden. Det är detta som för ett etiskt samhälle/ gemenskap modernt vi skulle kunna kalla vår "medborgarsubsistens" (hur den nu må ha implemeterats: som gåvor, bidrag i natura, eller något annat fördelningssystem, etiskt och eller andligt och som har kunnat bibehålla släktet över tid).

Nivå 2: Behovstimmar per dygn eller år som vi ägnar åt våra sociala behov av att ingå i de sammanhang som vi föds in i eller kan få möjlighet att ingå i eller att kan lämna och som kan variera stort, och som kännetecknas av att om de påverkar medellivslängden, såväl kan förkorta som kan förlänga den och huruvida vi kan välja eller välja bort de sammanhang vi blir födda in i eller kan lämna för att ingå i andra sammanhang.

Nivå 3: Begärstimmar per dygn eller år som vi kommer att ägnar åt till våra egna eller andras lustar och passioner och som går utöver vår subsistens och våra behov och som påverkar vår medellivslängd och som rent av kan påverka vår medellivslängd negativt. (Exempelvis lustfyllt överätande, maniskt nattsuddande, urlakande övertidsarbete, övertränande fysiska aktiviteter, bygga palats och överdåd samtidigt som behovet av exempelvis bättre bostäder skulle bidra till ökad medellivslängd).

Om våra samhällen är mindre och isolerade så sker en anpassning över tid, där fördelningen av levnadstimmar mellan de olika nivåerna är en gemensam och överblickbar angelägenhet, som vi förmår att lösa på en rad olika sätt - från samhällen med jämlikhet till samhällen med mer eller mindre möjliga skikt av hierarkier, som uppenbarligen har kunnat fortleva eller också släckas ut.

Genom arbetsspecialisering, hur denna än må ha kunnat utvecklas så kan denna fördelning omformas och upplösas. Och för samhällen om vi ingår i större folkmängder så kan vår arbetsspecialisering ha utvecklats så pass att vi upphör, var och en av oss att kunna direkt bedömma våra egna levnadstimmars produktionstimmars bidrag till själva subsistensen till helheten räknat som medellivslängd och än mindre gäller det våra årliga behovstimmar och begärstimmar, och stundom vara okunniga om de mekanismer där en omfördelning är möjlig, såväl interpersonellt som i samhällsskala. 

För de stora försörjningstimflöden som vi idag kan se och som vi på olika sätt deltar i är det omöjligt att veta hur just våra egna produktionstimmar i olika verksamheter bidrar till att bibehålla eller öka eller minska vår gemensamma medellivslängd.

I moderna samhällen med penning, varu och tjänster sker utbytet via olika marknader för de specialiserade produktionstimmar som vi kan bidra med och som efterfrågas och våra egna produktionstimmar bidrar med. Dessa produktionstimmar är per person räknat en begränsad resurs med 24 timmar per dygn att hushålla med, hur de nu kan komma att fördela sig mellan våra årliga individuella timmar, våra årliga personliga produktionstimmar i hushållet och våra årliga arbetsspecialiserade produktionstimmar utanför hemmet som vi försöker att finna en gemensam utbytesekvivalent för i något gemensamt bytes/betalningsmedel som ska reflektera vår insats av årliga produktionstimmar och det utbyte de ger envar av oss. 

Så för att objektivt kunna jämföra våra olika samhällen, temoralt i nutid eller intertemporalt från forntid till nutid. så har vi över tid bara medellivslängden som ett objektivt mått:  Hur vi under tiderna har förmått och idag förmår att reproducera oss själva under våra levnadstimmar. Och då kan vi bara utgå från det objektiva måttet medellivslängd, MLL, från befolkningspyramider för de populationer som vi vill jämföra. Vi kan säga att befolkningspyramiden avspeglar levnadsförhållandena (the living conditions) objektivt på makronivå, dvs. på samhällsnivå. Så hur vi som ett samhälles innevånare mår eller tidigare släktled tidigare har mått kan vi knappast avläsa annat än på antal levnadesår vi har levat. Och själva poängen är just att vi alls ska kunna jämföra samhällen och befolkningar med varandra; och då med ett objektivt mått, snarare än ett normativt mått. Vi kan då hävda att även ett objektivt mått är normativt och att för en enskild person frågan kan vara att lägga liv till åren eller år till livet och ställa det mot ett längre liv i enformighet. Dock då vi här rör oss på makronivå där ju våra preferenser kan skifta sinsemellan och över den egna livstiden.  

I Sverige på 1700-talet var medellivslängden och utan chocker som epedimier och migrationer nära relaterat till medelåldern. Skivorna som årskullar i befolkningspyramiderna minskade med samma procenttal och gav formen på befolkningspyramiden: triangulär.

År 1909 var första gången i Sveriges historia som i stort sett "alla" nyfödda levde vidare till nästa årskull. Och på den vägen har det varit så att triangelformen hissats upp runt 60 år med en grovt rektangulär form, krönt av en triangel och där de äldsta årskullarna har ökat så att vår befolkningspyramid även ökat i höjd.

Om vi vill jämföra ett samhälle eller ett område och levnadsförhållandena där, så bör den studerade folkmängden vara tillräckligt stor för att åtminstone några av de äldsta årskullarna också kommer att vara representerade. Vi kan som tumregel anta att minst 10 000 personer bör ingå för att vi ska kunna dra några slutsatser om levnadsförhållandena enligt definition som medellivslängd eller medelålder.

Med ökad rörlighet mellan regioner och länder och världsdelar så påverkas ju befolkningspyramiden för det område vi vill studera. Exempel är migrationen från fattigsverige till Amerika och andra länder där mer än en miljon innevånare för en dåtida befolkning på 4 miljoner under 1800-talets fattigsverige kom att leda till att de som blev kvar fick förändrade levnadsförhållanden. Det tapp av årligen möjliga nytillsatta produktinstimmar bidrog till att levnadsförhållandena kunde förbättras genom att omfördelningen mellan subsistenstimmar och behovstimmar och begärstimmar omfördelades även om statarsystemet först avskaffades genom riksdagsbeslut 1944  . Där, med den ökade produktionsförmågan inom jordbruket gjorde att allt fler produktionstimmar kunde överföras från direkta jordbruksarbetstimmar till produktionstimmar inom mekanisering mer förlagt till tätorder och städer.

Här gäller det levnadstimmar per år per individ (8765h) och hur våra levnadstimmar har kommit att fördela sig per år mellan våra subsistenstimmar som försörjer alla våra levnadstimmar i vilka ingår såväl våra subsistenstimmar som även och därutöver även våra behovstimmar och våra begärstimmar. De två senare timslagen benämner jag på samhällsnivå: våra fritimmar. För att förenkla resonemangen kan vi räkna att 12 timmar per dygn är sömn, vila och kroppsliga behov för subsistens. Av de resterande 12 timmarna räknar vi 1 timme är för arbetsspecialisering för subsistens och övriga 11 timmar är för behov och begär (egna eller andras).

Det vi kan se idag är att själva subsitenstimmarna i hushåll (utan betalningsbytessmedels transaktioner) och de med arbetsspecialisering (med betalningsbytesmedels transaktioner) så kan vi grovt dela in vårt levnadsdygn på årsbasis i 12 levnadstimmar utan och 12 levnadstimmar med betalningsmedelstransaktioner så kan vi utgå ifrån att våra produktionsmöjliheter gör att 1 till 2 timmar per dygn i arbetsspecialisering för subsistens för vår nuvarande medellivslängd (år 2022: 85 år). 

Resterande timmar per dygn är då med avdrag för sömn och vila 8 timmar, och 4 timmar för övriga  produktionstimmar i hushållet, att med externa produktionstimmar på 12 minus 1 à 2 timmar för subsistens med arbetsspecialisering, att vi förfogar över 10 timmar per dygn som vi kan ägna åt egna eller andras behov och begär med arbetsspecialisering.   

Det som karakteriserar just ett samhälle från forntid till nutid är hur vi kan organisera vårt samarbete, alltså det som håller oss samman med möjlig arbetsspecialisering och fördelningen av våra fri timmar.

På samhällsnivå skulle vi idag med en schablon 12 timmar för sömn, vila, och övriga kroppsliga behov på individnivå grovt räknat bara behöva använda i genomsnitt max 2 timmar per dygn på årsbasis för subistentimmar med arbetsspecialisering. Vad säger då alla superstressade och hårt slitande som i någon arbetsspecialiserad verksamhet med olika deadlines att hålla, svettas, skriver, repeterar och sjunger och spelar som om det gällde livet; men någon subsitens är det knappast tal om. Ja allt det som kan ta sig uttryck i musik, texter, och tittande och knypplande, dribblande, diktande och allt annat som delar av oss gemensamt håller så kära och högt och sysselsätter alla dessa arbetsspecialiserade nytillsatta produktionstimmar, ändå knappast bidrar till vår subsitens/ MLL, även om mer eller mindre tilltagen betalning som bytesmedelstransaktioner ger en varierande del av oss möjlighet till att ta del av subsistensproduktionen inom andra verksamheter.  Eller frammanar delikatesser som i och för sig kan ha gott näringsvärde och tjäna som subsistensmedel, fast att begärstimmar då övergår i subsistenstimmar.

Så på personnivå kan vi med långt driven arbetsspecialisering ha svårt att avgöra vilka av just våra levnadstimmar som vi ägnar till subsistenstimmar och vilka som vi ägnar åt fritimmar åt oss själva eller frimedel åt andra.

Ja även hur mekanismerna för fördelning av fritimmar sker är svårt att avgöra annat än just som att  subsistentimmarna är de som vi kan se ger utslag i medelllivslängd.  

<<tweh

För definitionen på våra subsistenstimmar är de av våra levnadstimmar genom vilka vi bidrar till att öka vår (gemensamma förståss) medellivslängd och där våra fritimmar för behov och begär rent av kan bidra till att minska vår medellivslängd (stress och press).

En del av våra försörjda levnadstimmar, som fritimmar, kan vi använda till vårt släktets fortsatta förkovran och våra produktions-möjligheters utveckling, fast även till att istället för bättre bostäder för oss som befolkningen istället se dem länkas till produktionstimmar till palats och pyramider, och detta oavsett de motiv och de föreställningar som får oss att som andliga varelser utföra dessa slag av produktionstimmar.

>>twdv

Så om dessa då var ett utslag för att ett överskott kanaliserades till dessa verksamheter av andliga skäl och med ett sätt att kanalisera ett antal av de fritimmar som annars kunde ha använts till att ligga under en korkek och lukta på blommor eller i utövandet av exempelvis idrotter/sporter eventuellt även med skador eller som fritimmar inom andra kultursektorer som musik, dans, måleri, skulptur eller vad helst ett mänskligt sinne kan vara i stånd att utveckla ensamt eller i gemenskaper.

I samhällsperspektiv handlar det om allt längre driven produktionsspecialisering/diversifiering och åtföljande arbetsspecialisering. Så  därmed så övergår att "spara i ladorna" till att allt mer bli att det är vi själva såsom capita som utför de årliga nytillsata produktionstimmarna som själva är "ladorna" i vår arbetsspecialisering i att vi förkovrar oss som släkte med att utveckla våra produktionsmöjligheter.

Så därmed kan det bli svårt för oss att på personnivå direkt avgöra hur våra egna under året nytillsatta produktionstimmar kommer att ingå i de totala årliga levnadstimmarna fördelade som subsistenstimmar respektive som fritimmar.

Och därmed så inser vi också att oanvända produktionstimmar under ett solvarv svårligen går att spara till ett kommande solvarv. Se där villfarelsen med att spara i ladorna när det handlar om möjliga nytillsatta årliga produktionstimmar. 

<>

SAMHÄLLSEKONOMI - HUR VÅRA ÅRLIGA LEVNADSTIMMAR, T, FÖRDELAR SIG MELLAN NYTILLSATTA PRODUKTIONSTIMMAR FÖR SUBSISTENS Ts, (till typ bättre bostäder/ hälsa/ ökad medellivslängd) OCH FRI TIMMAR , Tf, (till typ sådant som pyramider och palats/ frosseri/ kultur/ det roliga/ begär).

Att märka är att vi på samhällsnivå räknat, behöver hålla isär fri timmarna från det vi kallar ledighet och semestrar etc. Väsentligt för vår analys är att de årligen nytillsatta subsistens produktionstimmarna även kommer att försörja alla fri timmarna Tf., så det gäller att subsistensen behöver preciseras: Vilket jag gör med den lifetime expectancy ex ante, förväntad livslängd som sen faller ut ex post.

Så, för att upprepa det,  årets nytillsatta produktionstimmar, Ts, försörjer alla levnadstimmar, summa Ti (dvs. även fri timmarna,Tf). Så summa Ti är:  summa Tp  plus summa Th plus summa plus summa Ta.

Så när vi utför våra årliga produktionstimmar, Th utan betalningsbytesvärdesmedel i hushållet och Ta de med ett gemensamt transaktionsbytesvärdesmedel/betalningsmedel så innebär det att var och en med våra utförda produktionstimmar bidrar till den arbetsspecialiserade helheten. Det innebär också att ej utförda produktionstimmar ett år är omöjliga att spara till ett kommande år/ solvarv/.

Så en kort passus om ägandet hur det nu definieras och avgränsas i olika samhällen.

Om vi betänker att det mesta, väl en gång färdigställt, slits, förfaller, eroderar, och därför behöver underhållas med ytterligare nytillsatta produktionstimmar, samt även kan ersättas med  produkter med bättere genskaper; exvis minskat underhållsbehov, så betyder det att vi behöver budgetera produktionstimmar, på samhällsnivå, det vi behöver ägna våra årliga produktionstimmar åt.

Vi behöver då ha en uppfattning om de produktionstimmar som vi kan vara överens om typ underhåll av vägar och andra kommunikationer där vi behöver vara överens om regleringar för att det ska fungera. I en simbasäng kan det räcka med en pil som anger simriktingen när basängen har ökade antal som vill simma samtidigt.

När det gäller sk. artificiell intelligens så går ju alla formaliserade och listbara procedurer att reducera och behovet av årliga nytillsatta produktionstimmar att minska på dessa områden. Det ger ju ökande antal försorjda fritimmar (allt annat lika).

.. .. .. ..

EFTERFRÅGADE PRODUKTIONSTIMMARNA ATT NYTILLSÄTTA ÄR RELATERADE TILL LEVNADSFÖRHÅLLANDENA (MLL, medellivslängden)

Så varför skulle just 'svångremmen' gälla i makroekonomi, när det blir lågkonjunktur, dvs. att vi som medborgare ytterligare skulle minska BNP (och därmed mindka under året nytillsatta produktionstimmar med arbetsspecialisering) under en nedgång av privat efterfrågan (dvs. nedgång av privat konsumtionsbenägenhet) genom att därtill då även minska offentlig efterfrågan (dvs. offentlig konsumtionsbenägenhet). När vi betänker att det ju är omöjligt att till kommande år 'spara' oefterfrågade produktionstimmar som skulle ha kunnat utföras ett innevarande år/ solvarv/, med en beräknad potentiell möjlig sysselsätningsgrad på 100 procent.

  En förutsättning för att det ska bli ett utbyte - transaktioner - efterfrågan - produktion är att det finns någon som //kan//och vill// efterfråga// dessa produktionstimmar och någon som kan//vill producera//utföra//  dessa produktionstimmar. Och vi märker att genom arbetsspecialisering kan det vara svårt för var och en av oss att direkt avgöra om vår produktionstimme ingår som subsistenstimme, t(s) i Ts, eller som en fri timme t(f) i Tf.

  Av de möjliga årliga produktionstimmarna att nytillsätta så kommer de som efterfrågas att utföras, dvs. att nytillsättas till produktionsprocesserna. Och de produktionstimmar som ej utförs trots att vår sysselsättningsrad är mindre än 100 procent (hur den än må definieras) så kommer dessa möjliga produktionstimmar att vara för alltid tillspillogivna, av de så möjliga produktionstimmarna, det året, dock ej utförda. Vi talar här om nytillsatta produktionstimmar i nationalräkenskaperna, dvs. nytillsatta produktionstimmar mot betalning - lön - ersättning i det gemensamma betalnings/bytes/värdes/medlet - pengar - valutan och där, på samhällsnivå dessa årliga produktionstimmar utförs som just produktionstimmar utanför hushållet, dvs. med möjlig arbetsspecialisering, publikt, dvs. offentligt sas. 'förda till torgs', dvs. marknadsför på det vi kallar marknad [en sorts allmänning; se Ostroms vilkor för fungerande allmänningar] med utbud och efterfrågan, och just mot penninglön som gemensam räkneenhet och som ingår i det totala årliga förädlings/bytes/värdet räknat i valutan, det gemensamma betalningsmedlet; som per definition bör vara den lättast omsättningsbara 'produkten' visavi alla andra publika produkter/ goden/ [lägsta transaktionskostnaderna, tidsmässigt, säkert m a p risk etc.].  

När vi då talar om globalisering så kan vi utifrån arpetsspecialisering se hur denna drivs från självhushållet till produktspecialisering och produktdifferentiering.

Dock samtidigt som arbetsspecialiseringen har drivits allt längre, att överbrygga allt längre avstånd, så möjliggör produktionsmöjligheterna som vi fortlöpande utevecklar att vi även på lokal nivå kan utföra allt mer avancerad produktion i varierande skala.

   Och just detta allmänna deltagandet och bidragande till helheten sker genom bidragande till helheten av antalet utförda produktionstimmar under året. genom denna samhälleliga "produktionssprocess" av årliga löne-produktionstimmar där det fortlöpande blir möjligt att fortsätta att underhålla och bibehålla och även utveckla såväl försörjningen (subsistensen) av oss själva som befolkning, som samhällsmedborgare/ samhällsdeltagare/ som att även utveckla  och ändra produktions-tim-fördelning mellan olika produktionssektorer och med arbetsspecialisering inom en sektor och därmed utveckla produktionsmöjligheter (utbildning, erfarenhet, teknologi, metoder, organisation, mm) och därigenom specifikt öka bytes/förädlings/värdet per produktionstimme ('lilla y' år Å, i  kontrast till 'stora Y' dvs. totala BNP år Å), år från år, och som har påverkat möjlig produktion och former för kontroll och ägande, taget från forntid till nutid och in i framtiden.

    Under åren så har jag sökt ett studiematerial som skulle kunna förklara de samhälls/makroekonomiskt betydelsefulla sambanden intertemporalt, så att jag exempelvis skulle kunna säga att jag förstod varför just svångremmen skulle vara fel/rätt (dvs varför totala förädlingsbytesvärdet per år skulle behöva minskas i en nedgång/ krissituation (vad orsak den så vara månde)- på det att den sedan skulle kunna öka igen).

    Den historiska trenden har varit att förädlingsbytesvärdet per produktionstimme, 'lilla y', har kunnat öka. (det som allmänt uttrycks med att 'det är viktigt med utbildning', och ingår i produktionsmöjligheternas utveckling och släktets förkovran över tiden). Det är just ökningen eller 'tillväxten' av  'lilla y' som kan sägas vara 'historiens pil och riktning' eller släktets förkovran över tiden att kunna utvecla produktionsmöjligheterna, solvarv efter solvarv.  Släktet har från dansen, rytmiken, talet, sången och dikten kunnat utvecklat skriften och det har möjliggjort informationsutbyte över tiden; dvs. annat än muntlig tradition som är plastisk och föränderlig.  Rätt sent i släktets historia har exempelvis talet noll '0' börjat att användas. Även mellanrummen mellan skrivna ord med uttalsalfabetiska tecken har såväl kommit och gått tills bruket stabiliserades. Och forntid som vi här talar om gäller ett tidspann av runt 250 000 för släktet där en dåtida person skulle kunna som nyfödd födas in i ett nutida sammanhang utan att det skulle märkas i nutida förmågor som att tala, läsa, skriva, räkna, utföra nytillsatta subsistensproduktionstimmar eller utföra friproduktionstimmar.

  Att jämföra levnadsförhållanden från forntid till nutid.

  Välfärd mellan olika tidpunker enligt Statistiska Centralbyråns, ULF, Undersökning av Levnads Förhållanden omfattar 700 variabler!

Dessa tidsbundna och momentana storheter, är svåra att jämföra över längre tidspann och epoker (intertemporalt), och jag har därför strävat efter att finna samband för att kunna transformera dem till storheter som går att jämföra mellan olika tidpunkter och större tidspann.  Så istället för att jämföra olika faktorer: som utbildningsnivå, som olika varukorgar av olika produkter, vilka ju kan variera över tiden såväl för ett samhälle som mellan olika samhällen, och med olika produktionsmetoder och produktionsmöjligheter, så har jag istället uppmärksammat just den speciella 'produkt' som, i stort i fysisk, i fysiologisk bemärkelse, varit i stort sett densamma åtminstone säg de senaste 250 000 åren: nämligen  hur vi som ett samhälles innevånare/ medborgare/ befolkning/; kan ha förmått att reproducera oss själva som 'produkten capita'; något som i någon mån faktiskt går att jämföra vid olika tidpunkter; dels som antal, (dvs. som folkmängd, N vid ett visst räknetillfälle), och dels som "kvaliteten" i denna vår reproduktion, nämligen hur vi som denna folkmängd procentuellt har fördelat oss över årskullarna 0 -99+ (befolkningspyramiden) vid respektive jämförelse-tidpunkter År1 och År2 och få fram en medellivslängd vid respektive tidpunkter. En sådan fördelning över årskullarna kan vi uttrycka dels i varje årskulls procentuella andel av hela folkmängden, dels i absoluta tal, och årskull för årskull.

   Och om vi använder just den procentuella fördelningen av oss som befolkning över årskullarna så går det ju även att direkt jämföra samhällen med olika folkmängder, såväl årskull för årskull, som för hela folkmängden, och som vi kan sammanfatta i storheten medelålder (och som är relaterat till storheten medellivslängd, MLL).

   Och därmed så går det åtminstone att alls  överhuvudtaget jämföra samhällen, vilka som helst, med varandra! Såväl samtida, som med sig själva och varandra över tiden, dvs. intertemporalt.

   Och då dessa fördelningar, såväl absolut som procentuellt, ju går att sammanfatta med ett enda tal, medelåldern (M), för ett visst år, Åi, så går därtill av fördelningen ett visst år, med antagandet om relativt trögrörlig variation även att bilda differensen mellan årskull (i+1) och årskull (i) genom hela befolkningspyramiden, och därmed ur summan av dessa differenser även kunna räkna fram en medellivslängd. så medelålder och medellivslängd är nära relaterade, utifrån antal individer - procentuell andel - för var årskull för respektive år.

<< tvgd

Och just medelålder - medellivslängd och underliggande fördelningar mellan årskullarna för ett givet år, kan vi visa vara den makroekonomiska storhet som är lexikalt överordnad alla övriga makroekonomiska variabler. Bergson sammanfattar dem genom sin samhälleliga välfärdsfunktion; med egentligen momentana storheter; som annars egentligen ej går att jämföra mellan olika tidpunkter; men om möjliga att transformera till jämförbara storheterna folkmängd N, och medellivslängd MLL resp. medelålder M och Tfri.

   Och om medellivslängden är överordnad övriga makro-storheter, så kommer av denna lexikalt överordnade ställning som medelåldern (och därmed medellivslängden) har; då även just medellivslängden kunna definieras som att vara identisk med just begreppet levnadsförhållandern (och lämna det momentana, tidsbundna begreppet välfärd).

  Invändningar om att det finns de som skulle föredra att "hellre att lägga liv till åren än att lägga år till livet", är en högst personlig uppfattning, som kan vara nog så väsentligt för en enskild individ; dock missar denna invändningen själva kärnan i syftet: nämligen att specifikt finna makrostorheter som överhuvudtaget alls låter sig jämföras mellan olika samhällen på makronivå, såväl samtida som benämnda samhällen själva mellan olika tidpunkter, från forntid till nutid.

   Annars är ju jämförelser svåra redan på individnivå; att det knappast ens går att jämföra lycka och välbefinnande mellan två olika individer vid samma tidpunkt, ja att därtill preferenser för en och samma individ kan skifta stort över tiden från att föredra "bröstmjölk" till att föredra "böckling". och här är det ju just hur själva befolkningen (dvs. på makronivå) (ex post) kom att som numerär fördela sig över årskullarna i befolkningspyramiden vid olika tidpunkter; dvs. hur vi som befolkning i ett samhälle förmådde att reproducera oss själva dvs. som vår egen produkt; oss själva: att producera produkten 'capita'' (i folkmängd N och med medellivslängd MLL och med Tf,per år). Så min poäng är alltså att hitta en storhet som alls går att jämföra över tiden, årskull för årskull, och som medellivslängd och totalt, i absoluta tal eller procentuellt. och dessa jämförelser visar sig som ev. olika former på våra respektive befolkningspyramider och ev. olika höjd (högsta årskull, äldsta möjliga årskull, som i Sverige ökat över tiden):

   I Sverige ändrades befolkningspyramidernas form från att, på 1700-talet, vara helt triangelformade (dvs. att från varje årskull föll samma antal individer ifrån, vid årskullens flyttning till nästa årskull); till dagens fördelning av årskullarna med i grovt sett en nedre rektangel (dvs. att närmast alla flyttas upp mellan årskullarna) från 0 till 60 år, och som därefter kröns av en triangel från årskullarna ca 60 till 99+. Så från 1700-talet till nutid så har 'triangeln' "hissats upp" runt 60 år! Första året detta syns i serien av befolkningspyramider från SCB är år 1909, året då för första gången i svenska historien som i stort sett 'alla' födda i årskull 0 flyttades upp till årskull 1; dvs. att i stort sett alla nyfödda överlevde sitt första levnadsår! (om detta nu berodde på emmigration från ett Fattigsverige, industrialisering, utveckling av produktionsmöjligheter allmän folkskola ...)

   När jag tog hem data från FN- UNDPs befolkningsstatistik och beräknade medelåldern för flertalet av jordens länder, (för vart tionde år), 1950 -2000, så kunde jag se att en del länder stadigt ökade sin medelålder (medellivslängd)  under denna period, medan andra, rent av, kunde ha sjunkande medelålder! (tala om levnadsförhållanden uttryckta med makrostorheter!)

    Jag gjorde då ett test; att dels rangordna länder efter medelålder för år 2000, och att dels rangordnade samma länder efter HDI, Human Development Index (ett UNDP-FN- sammansatt välfärdsmått) för år 1999. Alltså två serier nära i tiden.

   Rangkorrelationskoefficienten (r) för det två länderserierna blev r=0,86. och då lifetime expectancy at birth ingår som en av storheterna i HDI, och ju är nära relaterad till medellivslängd och medelålder, så skulle medelålderns inverkan/vikt på rangordningen mellan länderna efter HDI till 86 procent bero på denna enda storhet. (Rätta mig om jag skulle vara helt fel ute).

   Detta resultat bekräftas av boken Jämlikhetsanden (Wilkinson & Pickett), där även länder, med låg BNP per capita, ändå kunnat öka medellivslängden över tiden. dvs. att BNP per capita bara spelar roll upp till en viss nivå. 

   Jag går nu över till att diskutera det årliga förädlingsbytesvärdet (BNP) relaterat till antal årliga produktionstimmar och bytesförädlingsvärde per produktionstimme, 'lilla y'.
<<

Nationalräkenskaperna, BNP och årliga produktionstimmar
   Flertalet länder för numera nationalräkenskaper enligt SNA (FN:s rekommenderade System of National Account) som går att relatera till Kutznetz, Keynes m.fl. arbeten. det förutsätter att vi räknar i producerat förädlingsbytesvärde för räkenskapsperioden (ett visst räkenskapsår) uttryckt i den gemensamma 'valutan'; 'produkten'; det gemensamma betalningsmedlet som fungerar som pengar; som cirkulationsmedel/ betalningsbytesmedel/valuta (money).

    Jag vill i det följande mer inrikta mig på att framhäva antalet produktionstimmar som utförts ett visst år, snarare än antalet sysselsatta. För även om antalet personer i lönearbete är ett ytterst viktigt mått; så kan det i analysen underlätta att vi inriktar resonemangen på just det antal nytillsatta - utförda - efterfrågade produktionstimmar som ingår i BNP, ett visst år, åtminstone för att förstå om/varför svångremmen skulle vara fel. 

**

i det följande är
Tp = antalet nytillsatta produktionstimmar i BNP (dvs. BNP är förädlingsvärdet) ett visst år 
  Y = förädlingsvärde, (BNP) (uttryckt i landets valuta - betalningsmedel), ett visst år
  y = förädlingsvärde per genomsnittlig produktionstimme (där y=Y/Tp ), ett visst år.   [en analogi med medelålder M som (folkmängd N) / (summa Ni*ni), är att 'lilla y' som (antal produktionstimmar Tp  år Å) / (summa Tp,i * ti) 

    och finns möjligheten att genom politiska beslut [ex ante] att avväga mellan långsiktigt att

  1. befrämja Tp: som innebär att befrämja en fördelning av de slag av produktionstimmar som ska komma att ingå i BNP, (å ena sidan fördelningen mellan olika produktionssektorer och å andra sidan mellan privata, offentliga, ideella produktionstimmar och i olika kombinationer/fördelningar), allt med kompassen att bibehålla eller öka medellivslängden, lokalt men även globalt.

  2. befrämja Y: som innebär att befrämja själva BNP:s storlek oavsett hur det sen ska gå till (dvs. hela förädlingsvärdets storlek under ett kommande år)

  3. befrämja y: som innebär att befrämja att öka BNP per produktionstimme (dvs. y= Y/Tp, som ökar med mer utvecklade produktionsmöjligheter: arbetsspecialisering och ökat kunskaps och erfarenhetsinnehåll), alltså att befrämja att öka förädlingsvärdet per produktionstimme, där denna ökning ju kan ses som en form av tillväxt, och kanske den verkliga tillväxten att räkna med; då med samma antal produktionstimmar per år, ett större förädlingsvärde kan produceras, ja rent av med minskat antal produktionstimmar per år, och hur de fördelas mellan Ts och Tf.

   det som kan skapa marknader är relaterat till politiska beslut; till skillnad från enskilda och företag. De går att styra tvärs mot marknadsmisslyckanden och ständigt kortsiktiga krav och förväntningar på 'lönsamhet' - 'avkastning' - 'räntabilitet' som finns för privata aktörer och enskilda företag i balansen mellan intäkter och kostnader. att observera är också att den 'risk' som en privat aktör kan erfara, ju på makronivå kan reduceras. (jfr. när för stora, exvis. statliga verksamheter försäkringspremier går att räkna av mot försäkrade värden - man slipper den avans som ett försäkringsbolag anser sig behöva kalkylera med för 'lönsamhet'.

    Dessa politiska beslut om hur våra potentiella årliga produktionstimmar ska komma till nytta/användning, istället för den 'osynliga hand' som har antagits driva utvecklingen av produktionsmöjligheterna; de som under hela släktets historia, ja rent av varit och är historiens själva pil och riktning; och nu kan vägledas av bibehållen eller ökad medellivslängd och som jag  vill beskriva som drivkraften att öka följande speciella kvot:

(årets alla försörjda levnadstimmar)   /   (årets produktionstimmar för subsistens;levnad, externt, med arbetsspecialisering för subsistens för en viss medellivslängd).

   Det innebär att:

   med dagens produktionsmöjligheter så ligger denna fösörjningskvot, räknat per dygn, för produktionstimmar med arbetsspecialisering, närmare 24h/1h än 24h/12h.

   Så en verkningsgrad av 24h/1h =24 innebär att varje produktionstimme för subsistens;levnad med arbetsspecialisering kan försörja 24 levnadstimmar för en given;förväntad medellivslängd. (själva tillväxten skulle då vara att räkna i ökad medellivslängd [eller medelålder] vid jämförelser)

   Så grovt räknat är spännvidden idag alltså mellan 11 och 1h 'fria' timmar, per produktionstimme för subsistens per dygn. (då är 12h per försörjda levnadsdygn borträknade såsom varande interna individuella produktionstimmar för sömn, vila, födointag och övriga kroppsliga behov, för subsistens av dygnets alla levnadstimmar och alltså även de utan arbets specialisering).

    Och just fördelningen av de förädlingsvärden som de årligen nytillsatta produktionstimmarna Tp, producerar ett visst år, Å, aktualiserar också frågan om varför svångremmen skulle vara fel/rätt. dock enligt min slutsats så är frågan istället vad som skulle få BNP att bibehållas eller öka med bibehållen eller ökande medlellivslängd? om det ska ske genom fler produktionstimmar per år, eller med mer utvecklade produktionsmöjligheter (som y=Y/Tp, dvs. ökande förädlingsvärde per utförd produktionstimme) eller som en kombination.

   De återkommande ekonomiska kriserna innebär ju att BNP minskar när företagen får problem med sin avsättning och sin förväntade lönsamhet. På företagsnivå/mikronivå gäller dels differensen mellan intäkter och kostnader, dels kvoten (intäkter-kostnader) / (kostnaderna, som ett mått på avkastning. En del inkluderar i kostnaderna även räntekostnader för krediter; men räntan är ju en del av förädlingsvärdet via de nytillsatta produktionstimmarna hos företaget som ju ger intäkterna. Om intäkterna är för små i förhållande till kostnaderna så kan det bero på att förädlingsbytesvärdet per produktionstimme är för lågt  i den verksamheten. 

<<<

   på makronivå så finns bara förädlingsbytesvärdena, utan avseende på fördelningen, analogt med att Sveriges eller Jordens landyta är överordnat ägarförhållandena och gränsdragningar. Det aktualiserar även frågan om hur den makroekonomiska produktionen med avseende på levnadsförhållanden är relaterat till att bedrivsas i offentlig regi eller som offentliga uppdrag till privata aktörer, när produktionen i privat regi bryter samman till följd av en minskad efterfrågan, försämrad lönsamhet, och produktionsmöjligheternas utveckling över tiden. Ja i de fall lönsamhet/ överskott/ är baserat på en viss produktionsvolym, till ett visst pris och vissa kostnader och ett visst förädlingsvärde, (och vid handel gällande växelkurser) hur nu detta kommer att fördelas för de nytillsatta produktionstimmar som utförts under året bland alla de som gör anspråk på andelar av detta årliga förädlingsvärde; som: arbetslön, som: kreditkostnader, som: utdelningar, som: skatter för offentliga utgifter, som: transfereringar av olika slag och av olika skäl.

   Om utdelning; ränta;vinst närmar sig noll så driver det utvecklingen av produktionsmöjligheterna uttryckt som y, (BNP per produktionstimme) att öka, i de fall reallönerna ökar: Om det finns en efterfrågan;beställning på det som produceras.

  Kriser uppstår när skillnaden mellan förväntat överskott;vinster som andelen av förädlingsvärdet per produktionstimme som: utdelning, sviktar och kommer i obalans med efterfrågan. Det enskilda företagets ägare vill maximera sin andel av förädlingsvärdet; dock om alla ägare lyckas genomdriva en hög andel, så kommer det att påverka den totala efterfrågan av produktionstimmar-förädlingsvärden i kommande perioder från de som efterfrågar och utför produktionstimmar för lön. 

      I praktiken är utveckling av reallön och utveckling av y nära knutna.

här kan förväntningar och nya produktionsmöjligheter som innebär ökat förädlingsvärde per produktionstimme,  ta tid innan dessa produktionsmöjligheter slår igenom mer allmänt i aktuella branscher. Det en visionär kan se av olika möjligheter, snabbt med tankens hastighet tar tid att överföra till delar och än längre till en hel samhällsekonomis ev. alla sektorer. så själva genomförandet kan ta tid som: lärtid, som: korrigeringstid osv.  Vi måste också analysera vad som hindrar och vad som befrämjar våra produktionsmöjligheters utveckling.

     Här kan det vara på sin plats med ett instick: Det egentligen offentlig sektor är;  offentlig vid sidan av i bemärkelsen, offentlig; publik när det gäller produktion och konsumtion. enligt det jag  kommit fram till är att egentligen offentlig sektor är allt som förmedlas genom annat än direkta byten, dvs. transaktioner som behöver ske med det gemensamma betalningsmedlet; i Sverige valutan svenska kronor, SEK. Visserligen har bankerna tillåtis att skapa krediter var för sig, men utan clearingmöjligheter via Riksbanken så saknas möjligheter att uttrycka de enskilda bankernas göranden och låtanden i en gemensam valuta. Denna clearing och att den kan upprätthållas är just en del av den offentliga sektorns 'produktion' och 'produkter'; i detta fall valutan SEK.

     På makroivå är detta med fördelningen av förädlingsvärdet som nämnts med gränsdragning inom landet något som är neutralt utanför landet. Dock att olika fördelningar av förädlingsvärdet kan påverka medellivslängden-levnadsförhållandena.

   Bara om större delen av förädlingsvärdet av våra årliga nytillsatta produktionstimmar absorberas som konsumtion hos oss som producerar för direkt konsumtion eller som investeringar, (som ju också leder till konsumtion hos de av oss som utför produktionstimmar inom investeringssektorn), så kommer efterfrågan att kunna bibehållas och därmed fortsatta behovet av utförda produktionstimmar, utöver subsistens.

  En skillnad mellan offentligt-ägd och privat-ägd produktion är att i den privatägda produktionen skall årliga förädlingsvärdet , som det redovisas i BNP, täcka alla kostnader; och i kostnaderna kan då även räknas in kreditkostnader - räntor (även på realkapital - investeringar) som ju redan är upphandlade, och där fördelning av förädlingsvärde mellan vinst och lön redan gjorts en gång. Så att förvänta en 'förräntning av de utlägg/kostnader för annat än själva lönearbetet är att, åtminstone på samhällsnivå, göra ett kalkylfel; (även om det tjänar drivkraft för förväntningar och drivkraft för det privata företagandet och ägandet på mikronivå drivet av produktionsmöjligheternas utveckling möjliga genom prisbildningsmekanismen på marknaden för nytta, utbud och efterfrågan.

En kort utvikning om småföretagen och deras roll

små företag kan vara små med avseende på

o ringa antal årliga produktionstimmar

o ringa mängd realkapital

o ringa belopp fakturering/försäljning

o ringa förädlingsvärde

o ringa förädlingsvärde per produktionstimme

  Om antalet små företag är stort så kan en samordning - om alls möjlig - ge fördelar i att bidra till årligt förädlingsvärde per produktionstimme.

   Sedan finns ju företag med få årligt direkt nytillsatta produktionstimmar, som i processindustrier där ett ringa antal årliga produktionstimmar bearbetar stora volymer; som pappersmassa, som vattenkraft; där det fakturerade värdeflöde kan vara stort, även om de direkta nytillsatta produktionstimmarna är få; dvs. det nytillsatta bytesförädlingsvärdets andel av det redan producerade bytesförädlingsvärdet; efter att anläggningsinvesteringarna är utförda.  även med högt bytesförädlingsvärde per direkta nytillsatta produktionstimmar så kommer förväntad förräntning via bytesförädlingsvärdet svårligen att kunna täckas in av den lokala fördelningen av bytesförädlingsvärdet i löner och avkastning; ja även om alla produktionstimmar skulle utföras helt 'ideellt' och utan betalning, så skulle de nytillsatta produktionstimmarnas förädlingsvärde vara ringa i förhållande till de redan gjorda real-investeringarna och en förräntning och lönsamhet nära obefintlig; även trots stor samhällsnytta (påverkan på medellivslängd, MLL).

<<< 

    Hur denna fördelning av förädlningsvärdet på mikronivå än motiveras; så i offentliga investeringar och produktion förbilligas produktionen av att på makronivå vissa av dessa kostnader kan bortfalla (kreditkostnaden, utdelningarna). Kvar blir allt det som ju ändå måste underhållas för slitage och då kan nyinvesteringar betala sig i produktivitetsökningar per produktionstimme som kan frigöra delar av Tp till nya uppgifter eller öka antalet årliga fri timmar (dvs. ökad fritid eller som jag föredrar att säga fri timmar, som kan ägnas åt nya områden som forskning och utveckling och konstnärligt skapande, kultur, ja allt ett mänskligt sinne kan tänkas vilja befatta sig med; när subsistensen är säkrad på samhällsnivå och går att fördela). Jag skulle vilja dra en parallell till mekanismen att //privata//enskilda// företag tar försäkringar för att sprida risker, medan omfattningen av offentliga tillgångar är så stora att risken sprids över hela beståndet, och premierna, om de är rätt satta, skulle motsvara risken för hela beståndet. och istället för premiekostnaden kan 'som reserverade medel'  istället användas till att ersätta det som faktiskt skadats - förlorats - behöver förnyas - behöver ersättas - kan förbättras.

   Marginella konsumtionsbenägenheten (Marginal Propensity to Consume) är större för den med lägre inkomster än för den med högre. Genom beslut i riksdag och beslutande församlingar går den totala samhälleliga konsumtionsbenägenheten att upprätthålla i de fall den privata företagssektorn sviktar och därmed så går sambandet mellan Y och Tp ett visst år att upprätthålla, som ju är relaterat till antalet efterfrågade produktionstimmar som då kan bibehållas, minska eller öka; förutsatt att y ökar för bibehållna eller förbättrade levnadsförhållanden. MLL.

    Jag återkommer till potentiell BNP (möjliga produktionstimmar)  och faktisk BNP och sysselsättningsgraden. Dock kan sysselsättningen räknat i produktionstimmar, Tp och BNP som Y=y*Tp delvis förklara varför svångremmen går att ifrågasätta, i det fall den faktiskt minskar BNP (visavi y och Tp). Och vad vi kan använda Tp till är ju på makronivå en fråga om vår tillgängliga årliga budget av potentiellt årligen tillgängliga produktionstimmar att nytillsätta. Om vi ska använda dem till att öka medellivslängden? Eller till att öka antalet fri timmar med bibehållen medellivslängd, MLL?  eller bådadera i olika kombinationer.

**

    Marknaden - marknaderna
    Skapas övergripande som utbyte - transaktioner utanför självhushållet och därmed för hela samhällen. Marknaden upprätthålls på makronivå med beslutande församlingar - regeringar i form av beslut och att skapa regler som underlättar utbytet. det publika utbytet går att dela in i olika sektorer.
     En sådan sektor är betalningsmedelsmarknaden - valuta. En ansats som jag kommer att göra är att betrakta marknad och marknadssektorer som former av allmänningar för transaktioner. att testa hur teorin för fungerande allmänningar skulle gå att förena med aspekter av fungerande marknader, marknadssektorer innebär att jag bortser från sällan-transaktioner, och att jag mer fokuserar på de produktionstimmar som ingår i subsistens-levnad  dvs. flöden.
  Fast även byggnation och underhåll av byggnation ingår och påverkar genom boendekostnader konsumtionen och efterfrågan i övriga sektorer.

   Det är på marknaden som produktionen ett visst år, prissätts genom (upprepade - återkommande) transaktioner, mest av samma slag för att förmedla produkter såväl för subsistens som för fri timmar. det går att med riksdagsbeslut genomföra exempelvis plantering av skog, initiera olika slags utbildningar och att investera långsiktigpå ett sätt som ökar samhällsnyttan (dvs. det som jag relaterar till som ökad medellivslängd - förbättrade levnadsförhållanden).
   På mikronivå är företags fokus ständig inriktat på kortsiktig lönsamhet, dvs. utfall av differensen mellan fakturering och kostnader. På samhällsnivå går det att syfta mer långsiktigt; ja generationer. och Tp, det antal produktionstimmar potentiellt som kan utföras eller om de undlåts att utföras är förspillda publikt - offentligt kan ju vara fri timmar.

   Innovationer och produktionsmöjligheternas utveckling och levnadsförhållanden 

   Behoven (needs) är uppfinningarnas moder, bör det heta. Och belöningen är om vi med finurlighet och eftertanke kan minska antalet produktionstimmar för att fylla ett behov.

   i Drivkraft - den överraskande sanningen om vad som motiverar oss, (Pink,2009/SE:2010) beskriver han olika test-försök som visar att belöningar förtar kreativitet och sänker oss som personer, och därmed så fungerar såväl morot som piska illa för att motivera oss i allt mer komplexa situationer - val och enligt mig med ökande produktionsmöjligheter.

   Några punkter att utveckla analysen för:

   Därför kan "pengarna/resurserna knappast kan ta slut" så länge sysselsättningsgraden är mindre än 100 procent och de egentliga resurserna: möjliga nytillsättningsbara årliga produktionstimmar (enligt vilken måttstock de nu räknas: exvis antal i arbetsför ålder: 16-65år) bara delvis kom att utföras under året.

   Offentligsektors produktion och efterfrågan och privat sektors produktion och efterfrågan:  Den som ska producera vad och efterfråga vad? Om fördelningen av produktionen med årliga andel av produktionstimmarna som 'russinen' (det lönsamma - högt förädlingsbytesvärde per produktionstimme) och produktionstimarna per år till hela den nödvändiga 'kakan'  årligen utförda produktionstimmar; och fördelningen av årligt producerat förädlingsbytesvärde (BNP) mellan privat och offentlig produktion och privat och offentlig konsumtion.

  Där de nya jobben kan komma: att utveckla y, dvs. produktionsmöjligheterna och produktionsförmågan med hjälp av kompassriktning: att öka medellivslängden (dvs. förbättra levnadsförhållandena, MLL).

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.